anna-kajsa

Jag börjar med förlossnigen, som överlag gick mycket bra..! Och snabbt! Jag vill börja historien med att berätta att jag innan förlossnigen bestämt mig för att jag ville försöka föda utan smärtlindring i form av sprutor och dropp. Tens, lustgas, värmedyna och akupunktur stod på listan. Jag hade bett Franz att försöka prata mig ur en eventuell svacka och peppa mig att fortsätta kämpa utan smärtlindring. Stackaren...hur säger man det till en kvinna mitt i smärtan..?

Jag hade inte haft mycket förvärkar innan de riktiga värkarna satte igång, så på tisdagen kl 8:30 när jag började se tecken på att det kanske var på gång så blev jag nästan chockad. Först inget, sen allt! Vid 9:30 pratade jag med Franz om att jag inte orkade fixa med lunch, för jag hade lite förvärkar (som jag då trodde). Vid 10:30 pratar vi igen och jag säger åt honom att komma hem, för nu tror jag att det är the real deal..! Det gör ont nu. Jag började klocka värkar runt kl. 9 och de blev regelbundna snabbt. Vid 11 när Franz kommer hem kommer de var 3:e minut. Han lagar lite mat, som jag knappt kunde äta nåt av, packar in saker i bilen och jag står och försöker andas lugnt med TENS-apparaten på full fräs. Vi kommer iväg nån halvtimma senare. Det var mindre skoj att sätta sig i enbil och veta att man hade en timmes bildfärd på tjälskadad skogsväg framför sig. Ren ångest mellan varven.

Vi tog en paus på Franz pappas vägkrog som är ungefär halvvägs - där fick jag första paniken. Jag sa till Franz att det kändes som att ungen kommer ut här och nu - galet vilket tryck man kan ha inifrån. Vi är sedan framme på sjukhuset i Västervik runt 12.30 och eftersom jag får värkar i korridoren får jag direkt komma in på en förlossningssal. Jag håller tummarna att jag ska vara öppen något...man har ju hört så många historier om förstföderskor som kommer in för tidigt och inte är öppna något och får åka hem. Men jag hade så ont, så hade jag inte varit öppen något alls hade jag nog gett upp på stört. Som tur var visade det sig att jag var öppen 4 cm. Gött!

Jag fick på mig alla dosor och grejer för att kolla bebisens puls och mina värkar. Efter någon timma (tidsperspektiven är lite vaga) så började jag trot allt känna att jag kanske inte skulle orka utan smärtlindring. Jag ville att barnmorskorna skulle svara på frågor som, hur länge till ska jag ha ont, hur mycket längre kommer förlossningen att ta om jag får epidural och öppnar jag mig snabbare utan smärtlindring. Hmm, måste jag säga att jag inte fick några bra svar? Det är ungefär här som min sötnos vänligt frågar: är det nu jag ska säga att du ju inte vill ha smärtlindring..? Kajsa: ja, jag veeet att jag sa det, men det gör så ont... Franz: eh...ska jag försöka övertala dig..? Kajsa: ja! Eller nej! Eller jag vet inte... De som känner mig vet att jag är en velapa utan dess like - detta är inget undantag.  Men jag velade under nån timma och sedan när jag väl bestämt mig för att ta den jäkla sprutan så visade det sig att jag var öppen 8 cm..! Därmed fick jag ingen spruta. Så det bestämde sig alldeles självt. Klockan kan vara runt 15-16 när detta pågår.

Jag överdoserar lustgasen gång på gång, vimsar och pratar strunt. Men enligt Franz beter jag mig mycket bra och är inte så elak som han fasade för att jag skulle kunna blivit. Min fina man är jätteduktig han med..! Han håller sig på benen, masserar ryggen, kollar läget, peppar, kramas, ger mig saft, håller kräkspåsen...vet inte hur jag hade klarat det utan honom. Skoja att detta är det ultimata kärlekstestet - det finns inte många hemligheter kvar sen, man har blottat alla kroppsbehov, alla känslor, allt..! Det är skönt att veta att vi klarade det =)

De sista timmarna är riktigt jobbiga. Men tiden går ändå overkligt snabbt på nåt sjukt vis. Jag hade ingen aning om att jag besatt en sån kapacitet att hantera så mycket smärta under så många timmar och sedan ändå ha kraft kvar på slutet.

Det var en fantastisk känsla när barnmorskan säger att det är dags att börja krysta..! Jag hinner tänka, att snart är det över. Men insåg snabbt att det ju var en del jobb kvar fram till dess. Jag och bebisen kämpar i nästan 30 minuter och sedan bestämmer de att vi ska ta hjälp av sugklocka...skönt tänkte jag, utan att begripa vad det verkligen innebar. Den smärtan som sedan följde var den mest smärtsamma under hela händelseförloppet. Jag skrek till barnmorskan: vad i helvete gör du nu?? Det gör så ooont! Hon svarar (typ): var tyst nu! Tänk på din bebis, den måste ut nu! Det är inte långt kvar. Okej tänkte jag...och hon hade rätt. Sugklockan lossnade dock en gång och fick sättas dit igen, men ett par krystvärkar senare (kl. 19:19) fick jag upp min kladdiga fining på magen..! Navelsträngen klipptes genast och jag fick bara njuta av henne i 15 sek innan de tog med henne och Franz ut ur rummet. Hon var lite tagen och behövde extra syrgas och lite annat smått och gott.

Känslan då de kom tillbaka till rummet igen, pappa Franz och vår lilla dotter...nästintill obeskrivlig. Magisk. Overklig. Underbar. Det var den bästa smärtlindringen av alla då 2 morskor satt vid mitt sköte och sydde och knypplade.

Det är verkligen en otrolig upplevelse att föda barn - och jag är makalöst stolt över mig själv att jag klarade det utan att behöva använda smärtlindring som kunde påverkat bebisen...precis som jag önskade innan förlossnigen..! Nu vet jag hur det känns och kan räkna in mig i mammagruppen som kan säga om andra smärtor: äh, det är inget i jämförelse med att föda barn!

Tänkte att det skulle blivit en kortfattad historia, men så här fick det bli =) tack för att du läst och delat min mest fantastisk upplevelse med mig..!

Alma, en dag

Född 13 mars kl. 19:19
Vikt: 3860 gram  Längd: 49 cm

♥  ♥  ♥