Får man stanna upp och tänka på bara sig själv?
Hur mycket jag än tänker på det kan jag inte komma på när sjutton tiden började gå så jäkla fort! Man hinner ju inte med hälften av det man tänkte göra då man planerade sin dag. Och veckorna blåser förbi som en storm och helgen säger bara POFF? Det är lite av ett mysterium för mig hur man ska stanna upp och bara andas? Men jag jobbar på att lösa en del av gåtan. Till exempel så har jag erkänt min ålder och tagit upp en gedigen konstform: stickning. Även om man stickat mössor och diverse andra ting i skolan när man var liten så var det en bortglömd syssla för mig. Men nu har jag fått en himla fart och maskorna blir bara fler och fler, och jag måste säga att jag är nöjd med utvecklingen av produkten =) MEN. Meningen med min nya stick-era var ju att varva ner och andas lugnt. Tänka på inget och slappna av. Det gör jag på sätt och vis, men ändå har jag den underliggande stressen i mig som säger: "Jag måste sticka mycket, länge och så fort jag kan så att jag blir klaaar nångång..!" och det är verkligen så, att jag vill se hur det blir när det är klar...och hur glad (hoppas man ju iaf) den människa blir som får njuta av min prestigefyllda present. Så jag insåg till min förfäran, att till och med det som borde vara avstressande kändes stressigt för mig i dagens läge. Att det ska vara så svårt att göra och tänka på inget.
Jag tog upp vandring och långa promenader för ett tag sen, och jag älskar verkligen att vara ute och bara gå. Det skulle också kunna ses som en slags meditation om man bara gör det till det. "Ja, här var ett fint träd, och detta var en vacker blomma och va skönt det är att sitta stilla här och titta ut över den böljande ängen". Vara helnöjd med allt omkring dig. Vara nöjd med "ingenting". Uppskatta och värdera minsta sak. Tänka bara på vad man själv vill. Vad man själv gillar. Vad man själv behöver för att må bra. På något sätt verkar det alltför lätt att blanda in andra i sitt liv och sina beslut. Och annat. Annat än det som verkligen berör en på riktigt. Det ligger ju i hela ens uppfostran och utbildning att inte tänka på sig själv i första hand, tänk på dina medmänniskor. Kanske borde vi i alla fall få lära oss att lära känna oss själva innan vi kan vara till hjälp för någon annan. Det känns inte rätt att helt själviskt gå sin egen väg, att följa sitt hjärta till 100%...för visst är det så, att man oftast berör NÅN då man tar ett beslut i sitt liv? Det är alltid någon som påverkas. Kanske rent psykiskt och fysiskt i sitt eget liv, eller kanske bara genom att ha en stark reaktion på det man gör, eller tänker göra. Gu så svårt det är att bara vara.
Nä, det finns så många rätt och fel i livet. Det gäller bara att försöka hitta sina egna rätt och fel. Jag har bara för svårt att inte bry mig om andra. Vad de tycker, hur de känner och hur de påverkas av MINA beslut. Kanske är det en egotanke bara det? Varför skulle de påverkas av det JAG gör, egentligen? Eller varför skulle det inte..? Jag vet i alla fall att jag då och då låter mig påverkas alltför mycket av vad andra gör. Både positivt och negativt. Visst måste det då finnas någon som låter sig påverkas av det jag gör? Men kanske är livet för kort för att hinna och egentligen orka bry sig om sånt här? Tankarna bubblar och virvlar i mig i alla fall och jag vet att jag alltid tänker lite för mycket. På allt. Och inget. Men det är sådan jag är. Det har jag insett nu. Jag försöker verkligen att ta lättare på saker, jag försöker att fokusera på rätt saker, jag försöker gå åt rätt håll i livet. Jag försöker komma på vad jag verkligen vill åstadkomma med mitt korta liv på jorden. Jag har en idé, en tanke...men ingen garanti på att ens komma i närheten dit. Det gör mig stressad. Att vilja ha garanti på saker och ting. För jag vet ju att ingenting varar för evigt och saker och känslor förändas hela tiden. Och ett löfte bryts alltför lätt...
Nä, nu ska jag lova mig själv, och er som läser detta, att nästa gång jag känner att jag gör en självisk aktion så ska jag fundera ut om jag någon gång känt mig orättvist behandlad av någon annans aktion? Eller, detta vet jag med säkerhet att jag har känt, men jag ska tänka på någon av de där gångerna och försöka må lite bättre med mig själv. Kanske är det jag tänkt göra inte en självisk aktion alls? Kanske är det bara något som tvunget måste göras för att skapa lite lycka i livet? Äh, så länge man inte gör obetänksamt själviska saker jämt, så antar jag att man måste få ge sig en ärlig chans att tänka på sig själv i första hand då och då. Utan att få dåligt samvete för det.
Kanske är det bara skitsnack det här. Jag vet inte. Hela min tillvaro är full av förvirring just nu och jag försöker skapa någon slags ordning i mitt eget privata sammelsurium. Och vissa dagar är jag på god väg, andra står som stilla. Men strukturen kommer dock allt närmare. Jag behöver bara finna rätt medel att lugna min stressiga huvudknopp och mitt förvirrade hjärta. Och tja, just nu fick det bli stickning, hur bra det nu än var egentligen. Tur att jag har fler back-up-plans för att tänka på inget. Jag har några små säkra kort, även om det är förhållandevis kortvariga. Ska kämpa med att utveckla mitt upptagande av Yoga, än så länge somnar jag alltid när jag ger mej på det...fast det är ju avslappning det med i och för sig =)
Ta hand om er där ute i den vida världen, och kom ihåg att det viktigaste man har är sig själv. För utan sig själv så kan man inte åstadkomma någonting alls. Utan sig själv är man inte till nytta för någon annan. Man får inte heller glömma att ta hand om de som finns runt omkring sig, för det näst viktigaste man har är varandra.
LYCKA och VÄLMÅENDE =)
Nu ska jag sätta mig och sticka lite. "fånga maskan, bakom, runt, och igenom, fånga maskan, bakom, runt, och igenom...". Ren meditation om man bara tillåter sig att se det på det sättet =)
Puss å kram!
